Ahh…dekadens jag behöver dig – nu…

fast det går ju så klart inte för sig så här på en arabisk lördagkväll (läs; västerländsk söndag). Jag har hur som helst beslutat mig för att sänka ambitionsnivån för allt från och med…NU.

Inte för att den har varit så hög den senaste tiden, först med besök av en grisrosa vän (som tydligen är så svennig att han lyckas bränna sig hemma också hehe), vilket var mycket trevligt och ledde till x-antal timmar på mitt favoritställe – balkongen. Därefter kom mamma och pappa och vi kastade oss ut i både Döda och Röda havet, allt inom loppet av några få dagar. Imorgon har jag nån form av hittepågrammatikprov som jag och mitt samvete brottas med just nu. Jag har ägnat mig åt mycket annat än att förberedda mig inför det under dagen, som till exempel känt mig lite föräldrarlös (igen?) när jag vaknade och mamma och pappa var borta, gjort hundrtals armhävningar (27,5) och situps, yoga, duschat, sett om entourage för att göra mig glad, försökt prata med Moa, pratat med Mike, flyttat omkring pengar som nån (fattig) bankir, lyssnat på musik och nu detta. Jag låtsas att jag är känslig konstnär som behöver känna inspirationen(motivationen) för att kunna skapa (plugga), jeje i värsta fall blir det panikångest på golvet senare i veckan. Det brukar jag lösa genom att ta tag i mig själv, skriva en lista få skit gjort och vänta till nästa omgång sysslor hopar sig för att börja om igen.

Nästa helg (yes jag är redan mentalt sett där) är det fest (lite som han som tältar utanför kaknästornet i nilecity) hos oss och jag är sjukt pepp,  jag är lite rädd att detta ska leda till överpepp så jag kör ur i första åket.

Dagens bästa är lätt Mikes biljett till Svea dagen efter att jag kommer hem från Amerikat, stabilt.