”umm yeah abu muhammad is screaming on the phone because his metal detector is running out of batteries”

Trångsynthet

Är precis vad jag utsatte mig själv för alldeles nyss. Nu så här mot terminens slut har klassen stadigt minskat, från 34 stolta (som vi i princip aldrig var) är vi nu nere mot 20 – 15 och då måste det vara mangrann uppslutning. I natt hade jag en konstig dröm om en av de förlorade – Takako – som åkte hem till Tokyo för ett par dagar sedan. Tack vare denna påminnelsen så tänkte jag att det är bäst att leta upp henne på facebook. Efternamn utbyttes aldrig, jag har för mig jag har hennes email liggandes nånstans eller att nån annan har den. Men det kan ju inte vara så många som heter Takako – jag till exempel – jag känner ju bara en. Ha! tydligen så är det betydligt fler japanska damer som innehar nämnda namn för när sökeriet slutade snurra fann jag mig själv i en djungel av Takako, alla från Japan. Jaha, tack då.

Från en djungel till en annan så har det demonstrerats runt om i Jordanien sedan i lördags när det västra grannlandet började släppa bomber i Ghaza. Demonstrationer har aldrig varit min grej, och jag hade inte tänkt börjar bränna fanor så här vid 24 års ålder men erkännas skall att saker och ting känns lite mer relevant nu än tidigare. Förmodligen för att majoriteten av Jordaniens invånare är palestinier, att varje radiokanal, tidning, tvnyhet svämmar över av Ghaza. Samtidigt visar Jordaniens ledare sitt stöd för ”sina palestinska bröder” genom att käckt visa upp sig på förstasidan i Jordan Times när han donerar blod. I verkligheten  så ser situationen lite annorlunda ut för bröderna innanför kungadömets gränser för Gud nåde att de inser att de faktiskt är i klar majoritet i landet och tar saker och ting i egna händer. Jaha, tack då.

För att lätta upp stämningen lite så vill jag uppmanna till att lyssna på Lumidee’s gamla klassiker ”Never Leave You” fast remixen med Busta Rhymes och Fabolous. Oh oh ohoh Oh oh ohoh…ja och för er som tycker om the Wire lika mycket som jag så finns där en hemlig gäst i videon.

Kvinnligt underliv – hur många? Underlivten!

Jo ni läser rätt, skamm den som ger sig tänkte hjärnorna bakom den pågående kampanjen i skymf av den svenska sedligheten. Som tillägg till sköteskexen, har de nu producerat Fita – stången, med jordgubbssmak (jaha ja där fick svensk sommar också sig en törn). Nog må jag vara liberal i vissa avseende men när jag dagligen måste vandra omkring med diverse könsord vilt slängda omkring drar jag gränsen minsann. Haram 3alehum!

Utöver utsattheten av subversiv propaganda försöker de komma åt mig genom att bokstavligen frysa ut mig. Jodå jag har sett ”Förhandlaren” och då skrattar Samuel L Jackson hånfullt när de stänger av värmen för det är precis enligt boken över hur gisslandraman bör hanteras, ha det vet ju vilken nisse som helst. Tyvärr så har det blivit ett missförstånd, för jag håller ingen gisslan – han är här helt frivilligt. Detta verkar oväsentligt för värmeöverhuvudet för lägenheten är kall som graven.

Varje drag kräver ju självfallet ett motdrag och det kom i min julklapp; ”The Yoga Deck – Turns Back Time – Fights Fat, Wrinkles and Fatigué”. På skalet hittar vi utöver denna fantastiska titel en häftig kvinna från tidigt nittiotal iförd azurblå body och svarta tajts på en klippa med ett härligt hav i bakgrunden. Öppnas den här lilla skatten så finns det tre program av olika svårighetsgrad. Glatt kastade jag mig in på beginners’s level, lite mindre käck var jag när jag försökte ta mig mellan allehanda mindre behagliga ställningar. På korten böjer sig den tidiga nittiotals tanten för glatta livet vilket rätt opp o ner är falsk reklam, för medativt är det sista det är. Men nu till det fina i kråksången, man blir varm, det är till och med så att svett med nästan produceras (trots nollgradig inomhustemperatur). Så sedan julafton har jag funnit mig själv så smidigt som möjligt glidandes mellan den neråttittande hunden till den andra krigaren fem gånger – allt för att inte dö av kyla.

Min favorit är Child – den är ju så himla fridfull.

Jesus är nu ett år äldre…

…man (”Hallin! Är det ett indefinit pronomen jag hör?”) jag ber att få gratulera. Födelsedagsfirandet är nu officiellt över, Amman har under dagarna bjudit på underkylt regn och allmänt skit. Jul har under en längre tid varit en bra bit utanför min topp tio, detta till trots så känns det så klart lite konstigt att inte vara hemma.
En stor hemmalagad julmiddag i onsdags rådde bot på det värsta, att den sedan var fylld med jordanska muhammedaner gav den onekligen en intressant tvist. Men vi har nu mängder av rester kvar som dessutom är onyttiga och det känns bestämt bekant.
Igår firade min blivande lägenhetskamrat sin födelsedag så i sann juldagen andan blev det kalas. Det var en trevlig sammankomst, med tårta och spriteri. I synnerhet spriteriet intresserade andra halvan av mitt hushåll, karren i fråga är rätt tynn och magger. I kombination med livsfarlig jordansk fläckbortagningsvodka forsatte det honom så småningom i en form av självpåkommet framstupa sidoläge i soffan. I en plan om att förflytta oss i samlade trupp hem gjorde jag först tappra försök med honung för att resa herren upp. Sedan Obama tog tronen har jag ofta fått höra att ”We are the president” speciellt i samband med disk, städning och dylikt ( jag replikerar oftast att disken inte blir ren för det). Så igår för att gaska upp presidentens lekamen ur soffan försökte jag klämkäckt med ”Si se puede!”, det framkallade inget annat än ett svagt leende och en harang om hur det inte kundes eller kändes för att resas på sig just då. Detta fick mig att falla tillbaka på gamla meriter och order utdelades, upp!, stå!, gå!, insittning i bilen! med relativt barsk ton. Riset hade större verkan än roset den här gången för hem kom vi.

Dagens tragikomiska tillägg är en historia från livet (ett direktsälj till TV3, nu har jag ju aldrig förärats med att ha den kanalen men så tror jag att det fungerar).
I veckan jobbades det i bokaffär (inte jag, den andre). I bokaffären så säljs det böcker, eftersom det är ett café/bar/resturang ovanpå så finnes även en stycken äldre konservativ säkerhetsvakt vid namn Abu Mohammed. Bokaffären har ett brett sortiment och drar sig inte för titlar som vanligen inte återfinnes i arabien. Abu Mohammed har uppvisat ett tydligt intresse för allt som är haram i sortimentet, särskilt om det finns bilder efter som herrens engelska inte är så pålitlig. Under en av hans undersökningar av harambok kallar han på den andra halvan av mitt hushåll och säger:
”Abu Samra (direkt översatt ”Pappa Brun” hehe) look tittys!” Varpå han håller upp boken för mitt hushåll som svarar:
”But Abu Muhammed, that’s a book about a lady with breast cancer!”
Varpå han mest rycker på axlarna och menar bröst som bröst. Arabien, nakenhet, kvinnor och män, sex och moral, you gotta love ‘em!

Stiga upp…

till tusen minusgrader utanför sängen har blivit till en återkommande näradödenupplevelse…

Vad falls?

Idag har jag roat mig okungligt åt att få min käre livskamrat upp till fart (up to speed hahaha) på allehanda uråldriga texter som vi blivit påprackade under terminens lopp. Taha Hussein, Tayyib Saleh och Khalil Sakakaini det var häftiga killar det. Deras liv bestod sammanfattningsvis av att gnälla över sin situation (Taha den gamle räven), prata om byn i Sudan (Tayyib) och försköna bondelivet i Palestina under 50-talet (ja det var säkert fett). Hur glad jag än blir när jag lyckas komma fram till vad de vill ha sagt med sina milslånga omskrivningar blir besvikelsen stor när insikten om det som jag kämpat med i timmar bara var Taha som inte kunde knyta sin egen slips (ja han var blind med i alla fall).
Som grädden på moset (som tillverkades gårdagen till ära) så hägrar den store Ahmad Amin och hans verk ”Mitt liv” över mig. Jag är överlag allergisk mot torra gamla gubbar som mest talar i tungor, oavsett språk. Hade Ahmad Amin gjort annat än att ha haft en ovanligt sträng och purken far i Egypten för snart 100 år sedan och sedan beskriva det in i minsta detalj kanske jag hade haft lättare att relatera till ”Mitt liv”. Men eftersom det är väldigt långt bort från mitt liv, på alla tänkbara sätt och att jag dessutom inte förstår vad det är han vill ha sagt så är vår relationen en evig kamp.
Om det nu är så att vi måste jobba med biografier, så ska jag föreslå The Dirt till nästa termin. Jag lovar att Werh hade gått varm för att slå upp verbet som förklarar om Tommy Lee var otrogen mot Pamela eller inte.
Mannen jag svär!!!

Svenne i exil drivs till idioti

till den höga grad att jag ur min oerhört skrala kassa pungade ut med 40 spänn för en påse ”salta sillar” på ambassadernas julmarknad. Glad i hågen så slets påsen upp men den fina fisken var inte alls vad jag hade hoppats på, Djungelvrål hade lätt varit värt men fisken äter jag ju inte ens hemma.
På de nordiska ambassadernas bord tilläts de även sälja fem lussekatter för 85 spänn, så nej det blev inget köp. Bazaren var överlag mest fylld av damer som i sitt klimakterie tillstånd fått panik och bakat och knypplat i väg för att sedan sälja sina verk till likasinnade damer som glatt pungade ut den ena dinaren efter den andra för de mest menlösa ting. Människor med för mycket pengar…you just gotta love ‘em!

Från i fredags så har mitt liv än en gång gått in i kommunistbanor då kabeltv sluta vara med i gamet. Nu är det alltså jag och kung Abdallah den andres preferens som får samsas i den statliga tvn. Ungefär som min uppväxt spenderades, 1:an, 2:an, Tv4 och Dansk1 och 2 (som Emilia envisades med inte räknas). Inget mer Desperate Housewifes eller Grey’s Anatomy – underbart är kort, det var kul så länge det varade, tack haj.

Sicket mög…

…nu är det inte ens skrytvärt varmt längre. Fram till för nån vecka sedan var min största tröst möjligheten till thsirtbäreri i december, ”det är minsann annat än i Sverige det!” För att öka på min förgrymmelse så såg jag precis min framtida lägenhetskompis (room mate låter flera gånger bättre) bilder från Dahab och Kairo, där var det varmt och skönt och att jämföra Amman med Kairo är lite av en skymf. Ja lite som att sätt Ystad och Smedstorp i jämförelse.

I övrigt genomled jag en hård smäll av att vilja åka hem igår, den nära nog däckade mig. Som tur var reste jag mig igen på åtta och imorse när jag vaknade så kändes det lite bättre, hamdulillah.

Sen vill jag uppmana alla att lyssna på ett av två alternativ, om ni har stamina båda två:

• ”Bass Your Car” – Peanut Butter Wolf
• ”The Return of the Magnificent” – Dj Jazzy Jeff

För ovanstående tackar jag Gabbe och ChrilleP för deras givmildhet!

Har jag berättat om mr Pomelo?

mage

Efter ett par dagar i landet i norr har jag återvänt till kungadömet. Resan var trevlig trots att jag och Lisa turades om att ha ont i magen. I slutändan var det jag som vann och hon som fick leda runt mig som en gammal tant på Crec de Chevallier, skönt. Innan mitt tillstånd blev så ynkligt hann jag bli skrubbad av en kraftig dam i hammamet i Damaskus, åka buss fylld av män, halka omkring på smågator i Aleppo och titta på döda städer utanför Hamah.
Hemfärden blev en lång och utdragen kamp mellan mig och allehanda bukochtarm-reflexer. Gud var dock stor och ordnade så att jag kom med den snabbaste av service taxiar som någonsin skådats. 3h Damaskus – Amman, jävlar vad det flögs fram, inte en kotte vid gränsen bara ett par tjänstemän som passade på att göra sig lustig över mitt ursprung ” Oh Colombia, great coke + obehagligt näsljud”, inte uppskattat alls ” Oh Syria great dictatorship + nackskottsljud”, men det kunde jag ju inte göra för då hade jag ju stått med skägget i brevlådan så att säga, så jag log som den självbevarelsetönt jag är.
Sedan jag kom hem i förrgårkväll jag mest legat i något som liknar framstupa sidoläge, varvat med en och annan varm dusch, detta för att återhämta kraft och spänst. Jag hade planerat att ta mig ur min koma idag, men nu är klockan snart 18 och jag har tvmöte 20 så det blir det minsann inget av.
Sedan mitt maginsjuknande är min aptit som bortblåst, allt smakar (bajs är nog inte riktigt rätt ord i det här sammanhanget). Detta försökte jag råda bot på med den gamle linssoppan, vilket bara resulterade i att även den fallit för mitt förakt. Jag föreställer mig inträdandet av en nyfunnen slankhet om det inte blir någon ändring snart, tillsammans med en ovälkommen svaghet som jag inte har mycket till övers för. Vad som däremot slank ner är min nya vän Pomelo, tre gånger så stor som en apelsin, grön och saftig så att man kan gråta bara vid tanken.

Im sittin with a rhythm