globalisationens glada glirning

jo minsann ni ser rätt, och jag hoppas att ni blir lika chockade som jag blev när jag lungt och sansat försökte komma ihåg vad som fanns på handlelistan – FITA crackers, var inte en del av den. Hur ska jag som respektabel svensk medborgare ta detta påhopp? Uppenbarligen har de problem med stavning på CarreFour, men ändock gick budskapet fram. Jag har hört att svenskaundervisningen runt Medelhavet är undermålig men inte trodde jag att det var så illa fatt. Alla vet ju att kort vokal bör åtföljas av dubbelkonsonant (nu håller jag håller tummarna på ingen fiffig lektor ser det här).

Förutom underlivskexen så inhandlades det torkad mango (en oväntad hit) för 40 spänn, det är härligt att slösa i lågkonjunkturens fula tryne.

Sedan jag intog Amman i september har det lagats mat i mitt provosoriska kök som aldrig för, jag har till och med lärt mig nästan fyra nya rätter, vilket är en 200% ökning från linssoppan och tonfisksalladen som vanligen praktiseras. Men nu börjar se problemen med att vara flitig i kökeriet, jag är helt sönderäten på allt som jag förmår producera. Det härliga risottoriset med lök, paprika och morötter bara vände sig i magen på mig här om dagen – det är slut – över. Min fosterna av min matlagningskarriär är nu lika lockande som den gröna ris i basilikasås. Igår så försökte jag lösa dilemmat med att hitta nya recept på stockholmstidningen DN (ja men Ystads Allehanda tillhandahåller inte sådant). Men jag inser att det är för tidigt att ge sig in i ett nytt förhållande redan. Jag behöver en sorgeperiod, under denna tänker jag sätta i mig så mycket frukt och grönsaker utan tillagning att jag förhoppningsvis kommer att be om att få koka en bit blomkål, om så bara för en minut, inom loppet av några dar.

YÄSS, det var det om det. Som ni vet är jag ingen gudinna i köket men vill ni dela med er av lätta saker att laga så vore jag tacksam.

PS. Johnnie, jag har redan köpt pesto, pasta och kikärter…

”i dont want your god damn lapdance”

…jepp precis så roligt har vi i arabien, till den höga grad att en dans i knäet är fullkomligt överflödig. Istället så roas vi till höger och vänster med andra distraktioner, jag för min del till exempel har kvällen till ära i uppgift att skriva matchande personliga brev till de tidigare nämda cv:na – skit&mög alltihopa. Självfallet skjuter jag upp allt i högsta möjliga mån, ett avsnitt av Entourage är ju ett måste. Likaså genomgåendet av halva DNs receptarkiv följt av genomförandet av blomkålspastan med avokadoröra. Nu multitaskar jag mellan skriveri här och Deseperate Housewifes, jajamen. Till min tröst och försvar vill jag säga att jag faktiskt inledde kvällen med att börja skriva ett av breven men det fick jag sluta med eftersom det lät som en dålig ursäkt – hat och bråd död åt ansökningar.

Sen vill jag be att ni där ute som planerar lussebak, pepparkaksgöring, mozartkuleproduktion med mera sparar delar av nämda klenoder till min återkomst (mumiens) – tack tack.

men mög

cvskriveri är ett öde lika med döden, fast förmodligen mer smärtsamt. Igår så såg jag Goodfellas och jag lovar att om någon hade bett Joe Pesci om ett cv hade han svarat:

”Fuck him in the ear” – det vill jag också göra men men…

fortsättning

på bilden nedan är en enkel historia. Sladden som så käckt hålles upp med en bunt gloslappar hör hemma i min kyl/frys som på alla sätt sett sina bästa dar. I slutet på förra veckan så började den visa tecken på att vilja lämna jordelivet, i alla fall sammakopplingen mellan sladden och väggen. Det hela ledde till mycket vickande fram och tillbaka.

En sen afton fick en självutnämd allveterska (nej jag talar inte om mig själv i tredje person) för sig att problemet låg i en dålig ihoptejpad skarvning nånstans i mitten på sladden. I förlängning innebar detta ett sönderdragande av sladd och vips så var vi utan ström och giltig kontakt till delen av sladden som fortfarande hade nått samröre med själva kylskåpet. Hej och hå så skars det och skalades sladdar, jag stod brevid som ett fån. Damen i frågan är inte den som gillar att ta del av utomståendes råd, tips eller önskemål om det egna kylskåpet så jag bockade och tackade när resultatet trots skrämmande yttre ändå var ett tungt igångputtrande från kylen. Dagen efter steg jag upp och bestämde mig för att ta fram dolda och sedan länge glömda trässlöjdskunskaper.

Lampan som står i köket i Ystad är det sådär stolta verket av en elvaåring, som alltså än idag kan beskådas. I dess görandes så fick den flitige eleven lära sig både knypplingens grunder och hur storsvarven fungerade. Men vad som hjälpte mig häromdagen var ingen av de ovannämda vetenskaperna utan det var själva inkopplandet av sladden i kontakten. Nu fattades kontakten mig och likaså allehanda lämpliga verktyg så resultatet blev en tillsnyggning av koppartråd och sladd som ni ovan kan beskåda.

Igår kom jag in i lägenheten brevid och fick se exakt samma lösning på kylskåpet där -  det verkar vara något som går.

morgonen ack den morgonen

efter ett par dagars egenvård av sjukt barn (läs; undertecknad) så ska jag om en alldeles för kort stund ge mig ut i världen igen. Tills nya uppdateringar anländer vill jag visa ett prov på högteknologiska Jordanien.

tröstlös, trofast, torsdag?

Idag har jag okynnesstannat hemma från skolan. Detta har skett i hopp att jag ska uppnå någon högre form av effektivitet. Idag vill jag

• översätta klart artikeln till söndag
• skriva om konversationsämnet för nästa veckan (vänskap)
• ringa herren som kontrollerar min inkomst
• ringa pedagogen i lund och tjata
• skriva om mitt cv i hopp om att nån nisse vill lära sig svenska på Berlitz i Amman

Sen måste det diskas, kanske dammsugas lite, handlas (oh yes det finns handledag även i arabien – min uppfostran är gedigen rätt opp å ner) och göras allmänna förbättringar för ikväll så kommer Lisa på besök, något som jag i allra högsta grad ser fram emot. Äntligen ska jag få spendera tid med någon som jag känt längre än två dagar. Inget illa menat. Och prata svenska. Jag har iofs en dansk kompis som jag talar det skånska modersmålet med men ibland så uppstår det komplikationer – det är ju trots allt 350 år sen sist. Lisa har vägarna förbi eftersom hon upprättat nytt högkvarter i Damaskus och det är ju som bekant precis runt hörnet. Under året som gått har damen i fråga varit en oslagbar kompanjon i arabien så det här är nära nog julafton i mina ögon.

Uppmaning: var nu inte blyga, jag är säker på att det flera av er är som kameler i en sandstorm bara ni ger det en chans. Kom hit! Här bjuds det på äventyr som:

• skaka av sig giftasvillig taxichaufför
• hitta på trovärdig historia om en make och tusen barn
• dricka billig afterwork-öl i jebel amman (en klar hit)
• räcka finger till dörrmannen i huset mittemot (när han är där -stirra stint)
• undvika den egna dörrmannen
• undvika den onda hyresdamen
• hitta på trovärdig historier om vilken relation manligt sällskap kan tänkas ha till en själv
• lära sig att laga nya maträtter
• fördjupa sig i det arabiska språket
• fast egentligt spenderas mesta tiden med att titta på MBC 2, 4, action (egyptisk kanal med amerikanska filmer)

Vad sägs om det upplägget, besökeri mumkin? law samath!

Hajpo

EU-min kalv

En sak har jag varit mer än nöjd gällande min vistelse här och det är unionens generösa bidrag. På någon vänster så har de lyckats få till det på ett sådant fint sätt att jag får mer pengar i arabien än i Sverige. Nu är det lätt att tro att jag för det lever som kunglighet här (ekonomiskt inte, diktaturmässigt då), det är fel. Kronan har den senaste tiden gjort mig mycket besviken genom att låta dinaren stiga mer än två kronor den senaste månaden – jag är sådär imponerad. Mitt i allt detta kom jag på att stipendiumet går genom euron innan det blir till kronor på mitt konto vilket innebär att  jag faktiskt innan jag omvandlar det till J.D har mer pengar än tidigare utlovat. I ärlighetens namn vet jag inte riktigt hur jag ska utnyttja detta på fiffigaste sätt, så jag har nöjt mig med att tro att det ger en plusminusnoll-effekt.

På tal om fifferi så tyckte jag mig lösa hantlangare for gas-problemet genom att sätta en postit-lapp på tunnan med det enkla meddelandet; ”god morgon, vi behöver gas, pengarna finns undertill” och under tunnan låg 7 dinarer och väntade. Detta var tydligen inte tydligt nog för herren så 8.00 ringdes det på dörrar och jag demonstrerade pedagogiskt vad jag menade med undertill genom att lyfta på tunnan. Gasen är hur som haver nu på plats.

_

Preprov

Idag ska kunskaperna sättas på prov. Jag har för min del förlorat allt förtroende för prov och mig själv i sådana situationer efter förra årets äventyr, det är alltså inte roligt.

Som tur är ryktas det om att proven på University of Jordan inte är avskiljande!

Som grädden på det moset har gasen i köket mött sin lieman och det behövs alltså införskaffas en ny. Enligt information så sker sådana transaktioner genom den onde hantlangaren. Jag gör mig alltså redo för bens vs. dörrmannen rond 3.

Nu är det officiellt

…jag är under det kommande året lite av en jordansk medborgare. Efter oändligt springeri på allehanda ministerium så har det nu äntligen utfärdats ett års uppehållstillstånd för mig. Till min bestörtning så insåg jag i samma stund som jag lämnade centrum för rikets säkerhet att de höga herrarna lyckats med kontsstycket att flytta min födelse en vecka tidigare än jag faktiskt satte min fot på jorden. Det tänker jag skita hjärtligt i och hoppas på det bästa, allt annat på kortet stämmer så vad kan sju små dagar skada?

I övrigt kan jag meddela officiellt datum för hemkomst, det är mycket som avslöjas dagen till ära. Den 14/1 kommer jag än gång beträda skånsk mark igen. Huruvida det är för att stanna eller bara besök är ännu oklart. Jag har dock ansökt om att få pausa stipendiumet för en termin eller två för att kunna komma hem och göra nödvändiga kurser i mellanösternkunskap.

Jul och nyår kommer alltså att firas (eller inte firas) på plats bland kameler, åsnor och sanddyner; alla som tycker det låter käckt är hjärtligt välkomna att delta.

Utöver detta så lyckades jag med stil och finess trolla bort ett alldeles utmärkt visakort, efterföljt av ett lika superbt mastercard förra veckan. Klumpighet och försummelse är härliga saker att ha att göra med så här på världens kant. Ja, det var utan tvekan så att skulden är min, men det är inget att skoja om när jag står här med byxorna nere utan kontanter. Skit och mög, utöver det så har jordanienpengen blivit skrämmande dyr.

Sist men inte minst så blev jag efter hårda påtryckningar från min galna hyresvärdinnas onde hantlangare hastigt och lustigt förlovad härom dagen. Detta har en naturlig förklaring i att när han stod utanför min dörr och gormade om vem som befann sig i lägenheten så fick jag nog och sa att det hade han inte med att göra, varpå han kontrade med att hans kollega i byggnaden mittemot sett att det fanns en herre innanför mina dörrar (haram – überharam till och med) då jag gav upp och drog till med den enda godtagbara lösningen i arabien; självfallet är herren i fråga min fästman som jag inom mycket kort kommer att gifta mig med. Som bevis på detta flashar jag självfallet ring och allt för att stilla moraltanter och farbröder i min närhet. Jag blir så trött!