nöjd…

med åsnan. observera åsna nummer två i den dunkla bakgrunden. Fråga till Lisa, Var och när sågs åsnorna senast? Just det!

Sådan…

nu ska det bli ordning och reda på torpet, i synnerhet sedan jag fått påtryckningar från en av de högre makterna i mitt liv. Nu är det lätt att tro att jag blivit religiös på äldre dar och tar direkta order från herren Gud (det ryktas att han är killen med mest bling på sina kragspeglar) men så är icke fallet. Nej, innan mor och far begav sig till hufvudstaden i norr (inte Kph alltså) så sändes ett meddelande om skärpning på bloggfronten från herredelen av duon, så nu jävlar är svångremmen åtdragen. Om inte annat så för idag, som är lördag, arabiens söndag, dagen när man ger sig själv löften om bot och bättring, lite som nyårsafton en gång i veckan.

Text är kul men för att utnyttja gamla, slitna och smått obehagliga uttryck så säger en bild mer än tusen ord, dessvärre reder min kamera inte ut det här med att ladda batterierna. Jag ska göra ett försök med adapter inom kort för att se om jag kan hjälpa den på traven på så vis.

I övrigt så ligger landet relativt lugnt här. Skolan är trevlig och jag lär mig högspråk med vissa inslag av dialekt. I ärlighetens namn så spenderar jag ganska lite tid med att ta del av arabien och dess språk på fritiden men jag är oavsett vad betydligt klokare nu än vad jag var för två månader sedan. Engelska och spanska övar jag så det skriker om det, båda två är på högre nivå än någonsin så jag tackar och bockar.

Under Ramadan (jag vet att det är över men jag är fortfarande svårt traumatiserad) så åt jag på konstiga tider och sätt och kände mig i slutet ganska tunn. Som ett mörkt barn med stor mage har min kropp nu rått bott på detta och nått nån form av maxvikt, vilken jag är mycket missnöjd med. Som den rationella människan jag faktiskt är så inser jag att det inte är någon mening att gråta över spilld mjölk och hivade i förrgår fram ett gammalt träningsprogram. Satan, är det bråk kroppen vill ha så ska den få det. Det lyftes och böjdes och hade sig i nästan en timmes tid vilket påminde musklerna om dess existens och funktion. Nu har jag ont, nästan till samma grad som det första snowboardåket i Lindvallen 00 (fränt, eller hur Emilia?!).

Hyckleriet i mitt närområde fortsätter käckt och glatt utan att överhuvud taget bry sig om rimm eller reson. Min hyresvärdinna är en girig tant utan skrupler som orerar om allah allt som oftast, vilket är ett jävla hittepå när den hon står närmst är mamon. Jag har utkämpat hårda duster med henne om hyror för redan betalda veckor, där jag tillsist fick nog och sa med eld i blicken att då blev det flytt för mig imorgon för det här var inte acceptabelt. Då blev det annat ljud i skällan och tanten menade på att det svenska folket var starkt och envist. Jag för min del ser inte skälet till att kräla i stoftet, det är ju jag som betaler henne! Inte nog med penningfrågorna så är moral och sedlighet högt upp på listan hos denna redlighetens väktarinna, i hennes hus så bor det minsann bara bra och religösa människor, här ska det minsann inte vara några besök från det motsatta könet, såvida det inte är din pappa, bror eller make. Jag är alltså förbjuden att mottaga vem jag vill i min lägenheten, för det är hennes hus. I början skrämde detta livet ur mig och det var ett smygande utan dess like, men nu så är jag trött och har istället satt på mig den behornade hjälmen i kombination med krigsmålningen från Andernas högsta toppar. Vad är värstascenariot? Att hon kastar ut mig, med ingen rätt alls eftersom det inte står ett dugg om detta i kontraktet.

Jag är redo som aldrig förr, äldre dam, kasta du handsken bara!

Ja och Ps. så vill jag ha filmtips, för min del står det nämligen helt still. Är ni riktigt ambitösa så är motivering välkommen, lite som på Oscarsgalan.

Dagen då jag föddes. 24 år senare

Så är det. Detta faktum firades högt och lågt under gårkvällen. Fyra spanska herrar i min klass tog på sig att axla den tunga manteln av anordna födelsedagsfest. Jag var rörd till tårar av deras ansträngingar för att välkomna mitt nya år. Jag är dock inte helt säker på att alla var där för att önska mig lycka och välgång, jag misstänker att vissa mest var ute efter en redig fylla. 

Sprit är alltså inte ett problem här i arabien, såvida det inte firas Ramadan. Alkoholen (vilket är ett arabiskt ord från början) flödar som i vilket vikingarike som helst, fast lite mer undangömt. 

Jag har egentligen mer att tillägga i den här frågan men nu kallar en brunch på mig och som bekant är brunch av de sysselsättningar jag är gladast för.

Dimashq i gringosällskap

Ett par lärdomar kära vänner. Åk gärna till Damaskus men har du bråttom så se till att omge dig med européer från neutrala länder eller varför inte gemene arab. Detta gjorde inte jag, utan med mod och äventyr i blicken flög jag i torsdags fram över jordanska ökenlandskap med den syriska gränsen inom räckhåll. Min hastiga framfart stoppades när vi hamnade i ingenmansland mellan Jordanien och Syrien i väntan på att de syriska tjänstemännen skulle jävlas klart. Två av damerna i mitt sällskap flashade nämligen med pass från ”land of the free and home of the brave”- vad det nu vill säga, vilket inte är populärt i herr As-Sads rike. När frågan kom ifall jag var i deras sällskap (vilket jag ansåg uppenbart eftersom vi kom tillsammans) så sa jag att så var fallet och vips så var mitt pass tillsammans med deras i fjärran under cirka sju timmar. 

Jaha ja, tack tack för ankomst till Damaskus runt 01.00 snåret det är underbart! Detta till trots är jag glad att jag åkte. Jag är ledsen men Amman känns lite grann som en billig kopia av arabien i jämförelse med Umayyadernas mäktiga hufvudstad. Jag vet att här finns en massa heligt land och beduinstammar med tusenårig historia till höger och vänster – dessvärre så är den mesta av den historien i mänsklig och kamelform ute i öknen – inte i deras huvudstad. 

Damaskus behöver absolut mer tid än en enkel helg så det kommer att bli ett nytt försök att smita över gränsen – inte smita bokstavligt talat – jag är inte självmordsbenägen. 

Dagens citat kom från klasskamrat :

”The fact that I have a WiFi and no hot water makes realize that Im in a developing country”

ana kaslana

Ojoj latheten har slagit rot i mig och under det nästan veckolånga lovet har jag gjort inget, ja faktiskt inget. Alla andra från skolan har rest arabien runt flera varv, mest Syrien och har kommit hem solbrända, trötta och lite mer världsvana. Jag hade tankar och nästan konkreta planer på att göra detsamma men som den gammeltacka jag blivit så tyckte jag att det vara lite hastigt påkommet. Sen finns det även faktumet att jag ska vara här jättelänge och tänker bida min tid, luta mig tillbaka i fåtöljen och vänta. Således har det blivit lugna dagar i Amman där jag glidit runt i en behaglig dimma.

Från en obekant plats har det vuxit fram en stark längtan av att åka till Kairo. Till det riktiga arabien, för att åka taxi så billigt att det inte är sant, röka shisha tills lungorna ramlar av, äta kushari tills illamåendet är ett faktum, leva som en prins för inget, kohandla om scarfsar som om jag aldrig gjort annat. Chai wa twix helt enkelt! Jag tror minsann att det blir en sväng om till Världens moder inom kort. 

Min ovana att åka tillbaka till platser där jag redan har varit, att se filmer jag redan sett, lyssna på musik som jag redan hört, läsa böcker jag redan läst har inte på något vid ändrats. Jag tror det kan vara en del av trygghetsnarkomani.

Jeje nu är det dax att socialisera.