Skit, mög och hyckleri

För ett par timmar sedan var jag mycket trött på mitt värdland och länder där man i allmänhet behandlar kvinnor som sista klassens medborgare. Nu är jag självfallet grovt generaliserande men jag blir så utmattad av att behöva tänka på att vad jag har på mig, vem jag ses med, av och på med den jävla ringen, är jag här utan familj, make? Högst olämpligt. Bara för att jag saknar snopp. Va? Inte för något jag personligen gjort, som skulle göra mig individuellt olämplig för att ta hand om mig själv.

Saker som bara är för att de ska så vara retar mig något fruktansvärt i vanliga fall och i om möjligt större grad när jag måste leva efter det. Nu är det inte på något vis så att det finns någon sedlighetsrotel som ränner omkring och rycker i en om en arm eller motsv. blottas, jag är i Jordanien inte Iran (ilhamdu lillah) men det är lättare att gå ut i långärmat än i linne, med ring på fingret än utan, med herre (gärna jordansk) än utan. Jag försöker förstå men när det inte finn någon rimlig logisk förklaring så förbli jag oförstående. Dagens lärdom är att det är betydligt lättare att sitta och peka finger hemma och vara P.K än vad det är att göra det på plats.

Droppen som utlöste ovanstående utbrott var en taxifärd tidigt i fredagsmorse med en vän av herrkön. Först skulle taxin släppa av mig vid bussterminalen (för att åka till Röda Havet) och sedan vidare med min kamrat. I taxin konverserade herr chaufför artigt och intresserat med mig och var en av de trevligare jag mött. När jag sedan hoppat av hade han direkt vänt sig till min vän och frågat:

”So did you sleep with her?”

Så går det när man okynnesåker taxi med folk med snopp om man saknar en själv, det enda skälet till att göra det är att ligga, vänskap är främmande och otänkbart. Hyckleriet kommer självfallet i att han först satt  och smilade upp sig mot mig för att så fort jag vände ryggen till bildligt spotta mig i ansiktet. Sånt här får mig att vilja ta till stenåldersmetoder och rycka både tand och ögon samt skicka en hel hord av vikingar och indianer för att utplåna allt i sin väg. Nu är det brist på både vikingar och indianer så jag för nöja mig med att posta arga inlägg vilket onekligen känns lamt. 

En vän med schweiziskcolombiansk bakgrund som spenderat de senaste nio åren i arabien går var hon vill och klär sig som det passar henne och när någon yppar sin åsikt om det så ber hon dem dra åt helvete på bred jordanska – jag har således fått ett mål med mina studier – tack EU för den chansen!

I helgen tog jag en sväng till Aqaba som är Jordaniens enda kuststad i Röda Havet, 2 mil som de på nån vänster lyckats kriga sig till. Det lilla jag hann se var nybyggt och tradigt, lite som Torrevieja. Efter ett kort dopp bar det av till Wadi Rum där det det åktes jeep i öknen så att det bokstavligen rök om det. Natten spenderades i ett ytterst komersiellt beduinläger men jag har inte sovit så gott sedan jag kom hit. Öknen var fin, mycket sand och berg och varmt. I lördags så avslutade vi utflykten med att ta oss an Döda Havet. Jag anser personligen att det dödande havet är ett bättre namn, det är uppenbarligen inte gjort för att bada i. Att dö drunkingsdöden är förvisso inte aktuellt då man flyter som en kork men en droppe av vatten i närheten av ögon, mun eller näsa är ett öde värre än döden. I mitt nybörjarskvallpande missade jag det och fick ledas som en annan fåne mot dusch och sötvatten.  Johannes Döparen gjorde rätt i att hålla sin verksamhet till floden istället för det här gudsförgätna havet. 

 Jag kan om inte annat skryta med en mörkare nyans av brunt på min lekamen (mamma, du har inte en chans).

Nu är det ‘id alfitr som markerar slutet på Ramadan, som manna från himmeln, nu ska det firas i dagarna fyra, eller vi har i alla fall lov från och med idag och när skolan sedan tar sin början igen så är det fritt frosseri på allmän plats. YÄSS.

Sen skulle jag behöva lite asistans med läxan, till på söndag ska jag ha översatt fem svenska ordspråk så jag tar tacksamt emot förslag på sådana. Ni som är arabiskspråkiga kan ta det på fusha redan från början. Lisa, kom inte dragandes med haraka baraka och sabr tayib, både du, jag och min lärarinna (som gillar att ha glasögnen under näsan när hon inte använder dem) vet att det är masri. 

‘Id Karim då.

Framfall, linssoppa och insomnia

Jepp, två av mina starkaste kännetecken har nu intagit det heliga landet (nära nog – lite som med Baghdad). Precis som den svenska allmänheten har skolats i framfallets alla hemligheter förbereder jag mig nu för att undervisa gemene man i Jordanien, eller i alla fall klassen på Språkcentrum. Vilket kanske inte får så stor genomslagskraft i Jordanien i sig eftersom det bara är läraren som stammer härifrån, alla andra är gringos som jag. Första steget på vägen var att ta reda på det arabiska ordet för livmoder, rahm, som dessutom är maskulint. Hur tänkte de där? Adjektivet för gravid, hamil, går inte heller att böja i femininum. Detta förklaras med att det inte är kvinnan som bokstavligen bär barnet utan det är livmodern, som är maskulin; och där har vi roten på problemet. Jag har ännu inte kommit tillräckligt långt i mina efterforskningar för att reda ut huruvida det finns ett eget ord för framfall eller ifall jag kommer att behöva hitta på ett eget ”den fallande livmodern”.

 Härmed utlyses allmän tävling i att googla fram framfallets arabiska namn! (obs! andra metoder än google godkännes)      

 

 I oktober ska vi hålla lektion om valfritt ämne , jag har valt roliga anekdoter (ankedot?) om kulturskillnader men nu kan jag se ett nytt föredrag växa fram, mumkin powerpointpresentation?

Ett mått på kommunikativ förmåga på främmande språk är när man kan skämta och åhörare förstår och dessutom tycker att det är roligt. Första dagen när vi skrev våra placement test så pryddes framsidan av två rader. På den första bad de om namn:

Rebecca Hallin, skrev jag världsvant.

Nästa rad utläste jag till att de önskade information om vilket kön jag ansåg mig tillhöra, vilket verkade lite skumt men men when in Rome så jag skrev ”female”

En liten stund senare kom en av de ansvariga lärarna fram till mig och förhörde sig om min nationalitet, varpå jag svarade svensk och då drog han ett streck över mitt stolta ”female” och skrev Swedish.                Så lärdom: jins betyder kön(eller sex) medans jinsyia är nationaliet. 

Detta delade jag med mig av på dålig arabiska till mina klasskamrater och alla var hövliga nog att skratta och slå sig för knäna. Hoho

Som tidigare nämnts så göder Ines mig nära nog veckans alla dagar och jag är tacksam som en herrelös hund. Dock så kände jag att det var dax att ta fram mitt hemliga vapen i matlagningsväg (dessutom mitt enda) the one and only linssoppa! I timmarna en och en halv slet jag med detta i ett kök som sett sina bästa dar och dessutom saknar rinnande vatten och riktiga köksredskap. Sen kom Ines hem, tog en titt och ville göra curry av allt ihopa! Där satte jag ner foten och sa att nu ska det ätas på svenskt vis så fram hävdes ett bröd och sedan åts det soppa och doppades bröd utav hela härligheten. 

Kvalmighet, mygg och trafik har gjort det till en sport att få sömn. Allt hör ihop i en av ondskans ondaste cirklar. När det är varmt och vinden inte behagar att sammarbeta så stiger inomhustemperaturen till bastu (i synnerhet när jag har placerats högst upp) vilket ställer mig inför två val. Antingen så stänges fönster för att undvika oljud och till viss mån de hatade myggorna. Myggorna är djävliga utan dess like så som en sista förebyggelse ikläder jag mig varje natt mjukisbyxor, linne och kröner det hela med ett set strumpor (myggbett på fötterna är en påhälsning från helvetet). Vilket självfallet gör att jag dör av värme, och sedan haltande återuppstår som grisen Särminer vid fyrasnåret när muezzinen rakt över gatan gormar om Guds storhet. Eller så låter jag fönster och dörrar fladdra vind för våg och än en gång likt Särminer, äts upp och med nöd och näppe nå någon form av medvetande när klockan ringer 6.55. Mushkila ma ilnom aywa. 

Idag blåser nordliga vindar och jag ska inom kort göra ett nytt försök till en hederlig natts sömn. 

Ja och Karro – ditt mög från norr, nu vill jag absolut veta vad som försiggår med Ryan! 

Så – tack – haj

PS. Nas är i vanlig ordning bättre än allt. DS

Life’s Good

Jag har precis kommit ur min återhämtningsfas från natten och är nu redo att ge mig in i nästa. Vilan var mest för att det blev sent, inte ursinnig alkoholpåverkan – jag lovar, inte så här mitt under ramadan minsann. Polisen hade inga problem med festeriet när de igår kom på besök, men att det ute i det fria med blandade kön och alkohol mitt under fastemånaden var inte acceptabelt. Så det var bara att böja på huvudet och med hatten i hand gå in istället. Ikväll är det lugnare kalas i Jebel Amman (Ammans berg) som är ett trevligt område.

 Jag har under dagens lopp hunnit få mig en lånekatt, hon heter Mishmish (som betyder aprikos) och har gjort sitt för dagen och däckat under bordet.

Det känns trevligt med djur och nu känns min saknad till Gösta lite mindre. Mamma ringde innan och berättade att hon och pappa lämnat Gösta till sin gamla matte för hopp och lek under dagarna fyra som de ska åka Hurtigrut. Historien förtäljer också att mamma tyckte att det var jobbigt att lämna bort honom. Jag börjar känna viss konkurrens från den arton veckor gamla hårbollen, kändes det inte jobbigt att lämna bort deras dotter sedan snart 24 år tillbaka till Jordanien i 10 månader? Va? Fortsätter det så här så kommer det lejas pälshantverkare och Gösta kommer att bli muff. 

Mina planer om att komma hem i jul verkar ha gått i stöpet, på grund av brist på jullov. Det blir tight att bara köra en weekend så då blir det besök i mitten på januari istället. Allt hänger väldigt löst i luften, för jag funderar lite grann på att passa på att resa i närområdet då också. Ja och sen vill jag att ni som har planer på visit räcker upp en hand så jag kan räkna in er. 

Nu ska jag gå ner till Ines och laga fastebrytningsmat i form av fatir som är små plättar som man fritt fyller med passande innehåll tex, ost och pistagenötter eller grädde och kokos, steker och sedan doppar i sockervatten. Ja eller ifall det är i nån annan ordning, jag är som bekant inte en kunglighet i köket, (va?). Men det är Ines så jag tar tacksamt emot den eminenta föda som lämnar hennes kök i utbyte mot diskeri. Min egen hushållning med mat är det lite sådär med, idag blev det tonfiskhalloumicremecheesetomatlök-macka med juice och te. 

I natt såg jag sista avsnittet av the Wire och grät en skvätt – jag saknar redan Baltimore och funderar på att börja om från början. Som tur är har jag en kille i min klass som slänger sig med trovärdig slang från D.C om inte annat – det är lite plåster på såren. Varför välja verkligheten när tv kan vara så satans bra?!

Jeje nu är det dax att lämna tillbaka katt (som har bestämt sig för att somna på min arm till FooFighters – the Colour and the Shape, den var bra när jag var 15 och om möjligt bättre nu) och ta sig an kökssysslor.

 

PS. Har Gud skött postgången?.DS

i Huset

ana fi baiti

me siento en casa

Bästa kvällen hitintills, lagom hemma till klockan fyra bönen, det är det viktiga, ilmuhimm. Och som jag trivs!

MoS DeF

Trött trött trött och varm varm varm är mitt tillstånd, när den här maskinen tvätt är klar så ska jag göra ett försök till sömn. Jag lyckades försova mig imorse, vilket vände upp och ner på min dag och den har ännu inte hittat rätt rytm. Så nu ger jag upp mina försök till värdig vaken tid och siktar på sömn. 

Jag gick vad som kändes som en evighet från skolan i halvdana försök att åka taxi. Förutom jag så var hela världen ute efter samma sak, så efter ett tag gav jag upp och gick hem med Kanye som sällskap. Någonstans på vägen så insåg jag att det var fem kilometer kvar, temperaturen låg närmre 35 och att jag dessutom gick på något som kan liknas vid en motorväg med trottoar. Dessutom hade jag lämnat Kanye för Millencolin och det är alltid oroväckande. Således sträcktes taxihanden ut.

Igår var en fin dag där jag umgicks och hade trevligt, mestadels på spanska. Ibland blir jag så förvirrad på alla språken att jg glömmer bort vem som pratar vad. Konstigt nog är det nästan svenskan som kommer mest i skymundan. De gånger jag talar svenska glider det lätt över till något annat om jag får korn på spanska eller engelska. Jag hoppas den hjärnhalva som har hand om sådana här ärenden snart börjar göra sitt jobb. 

Imorgon ska vi börjar läsa bok den heter ”Hayati” (Mitt liv) av Ahmad Amin, den är stor och tjock och jag har ingen aning hur hon menar att vi ska ta oss igenom den men men den som lever får se, ta i trä.

Nu ljuder gasbilen utanför, vilket den tenderar att göra mer som regel än undantag. Efter en snabb sifo-undersökning i mitt närområde i klassrummet så insåg jag att det inte bara var jag som hade misstagit sången för glassbilen. Gas – glass, det finns ju en del gemensamma nämnare – eller?

HAJPO

Dagens fråga: Vad händer om en månad?

Sjukdom & Uppgradering + byråkratisk djungel

Hjältinnan i dramat Amman har dragit på sig den svullna halsen av svullna halsar. Som tur är så delas det lättvindigt ut lagliga droger till höger och vänster på universitetets klinik. När herr doktor fick reda på att jag var vegeterian blev han helt övertygad om att det var därför det såg ut som skit i min hals. Jag påpekade att jag trots allt inte har ätit kött på tio år, så det är på intet sätt är ett nytt påhitt. Föga övertygad lade han till multivitamintabletter till receptet på febernedsättande och antiinflamatoriska, jaha ja tack tack – det kan ju inte skada? Eller?

Igår började allvaret och jag återvände till skolbänken. Studierna är uppdelade i olika nivåer och prestigesökaren och elitisten i mig var inte nöjd med att hämna i mittfåran som nivå tre (av sex) innebar. Läraren verkade förvisso väldigt trevlig och likaså klasskamraterna. Men jag är inte här för att ha trevligt! Jag är för att bli så förvillande lik den svartmuskige araben vi alla känner eller åtminstone kan föreställa oss och det blir jag inte på nivå tre. Sen upptäckte jag dessutom att som följd av den ekonmiska krisen jag just nu genomlider så hade jag inga pengar mafish flus att köpa kursboken för. Lösningen på det dilemmat fann jag idag när jag uppgraderade mig själv till nivå fyra och upptäckte att där krävs det ingen mellanstadiestyle workbook utan att det delas ut kopier av dem istället. Mumtäz som mina amerikanska studiekamrater hade sagt. 

Jag vill inte dra hela USAs befolkning över en kamm, eftersom jag inte träffat dem alla. De som jag dock har träffat i språkliga sammanhang här och i det vackra Bogotá har en förmåga att våldföra sig på språket de försöker lära in. Ofta har de en grammatik och ett ordförråd som är i ”state of the art” – klass men ett uttal från helvetet (eller ja från USA). I det här fallet talar de arabiska på engelska, helt obegripligt. Dum president och talfel – inte lätt. 

Igår inleddes även mitt försök att bli jordansk medborgare för ett år. Det innebar ett stångande av huvud mot den vägg av byråkratiskt pappersvändande som råder. Jag började med en tjuvstart genom att gå till det kontor jag skulle till sist, hänvisades till en annan byggnad. Där hittade vi (jag+kumpan) till sist rätt kontor innefattandes butter kvinna som efter en kvart tog notis om oss och skrev våra namn på en blankett. Därefter bar det av till andra änden av korridoren för att få en stämpel på redan nämda blankett. Det roliga slutar inte på något vis där, utan vi hänvisas till ett tredje kontor där en man i gul skjorta skriver sitt namn och pekar mot målet vi redan varit vid. Väl där så tittar en annan herre upp bakom ett gigantiskt skrivbord först på oss, våra pass och sedan den nu stämplade och underskrivna lappen och ber oss komma tillbaka om två dagar. Konstigt nog skedde allt detta under lugn, jag använde all arabiska jag kunde uppbåda i min jakt på uppehållstillståndspapperna (visum är för noobies), och hade inte ätit sedan frukost. Jag hade hellre gjort om det här (vilket jag säkerligen kommer att få) än åkt till IKEA en lördag efter löning. (Jag är fullkomligt övertygad om att majoriteten av våldsbrott sker efter en heldag där – satans Ingvar).

När jag gjorde läxan tidigare ikväll så infann sig ett lugn som helt och hållet hänger ihop med det arabiska språket. Texten var på precis rätt nivå (fyra), en och en halv timmes översättande, uppslående av ord i Wehrs bibel och uppgiftslösande försatte mig i en nästan meditativ sinnesro. Grymt. 

Ramadan börjar gå mig lite på nerverna, dagarna blir extremt långa med frukost vid sju -halv åtta och sedan gives det inte möjlighet till tjyvätning förrän tidigast vid halv två. Jag är mycket väl medveten om att de flesta i min närhet går hela dagen på tom mage. Insikten om att det är för att känna hur de mindre bemedlade har det finns också. Men min ekonmiska kris till trots så är jag inte så obemedlad (EU är min guldkalv) och dessutom hungrig. Fast jag har hört att i slutet på månaden är det Ramadanrea, vilket nästan gör det värt besväret.

Jag vill avsluta med en liten eloge till mamma och pappa där hemma som är klippor gällande tålamod, kodleteri och förståelse. Tusen tack, ni är bäst.

PS. Moa jag har skickat ditt brev nu, alltså ligger dess anländande till dig numera i händerna på Gud och den jordanska postgången.Ds

Finansiell kris & öppen konflikt

Ibland blir jag trött. Trött, trött, trött. Och den här gången på mig själv. Krisen ovan är alltså skapade av mina egna klåfingriga händer. Jag hatar när det är mitt eget fel! Mycket fiffigt skaffade jag mig ett nytt köpekort innan min avfärd för att på så sätt slippa undan alllehanda tradiga bankavgifter vid uttag och dylikt. Hyresbetalningen sker den 15e varje månad så väl förbredd slängde jag in pengarna på kontot som hör till det nya kortet, hejochhå. När jag sedan raskt skulle bege mig för att kostnadsfritt trycka ut mina dinarer så slog det mig – kod? – vilken kod? – jag har ingen kod! För den ligger självfallet (eller egentligen förhoppningsvis) kvar på ett papper bland allra andra tusen papper i Ystad. YÄSS. Nu sitter Um Faheeds hyrespengar på ett konto som lika gärna skulle kunnat vara på Caymanöarna (som i en dålig John Grisham bok – då är de alltid på Caymanöarna.) och som krävde en liter blod från högra armvecket från 1994 för att godkänna uttag. Skit och mög! Jag tröttar ut mig själv!

För att lugna mina stackars nerver har jag jobbat med endorfinproduktion. I lägenheten låg det lämpligt nog en kvarglömd yogabok från 1975 som heter ”Yoga, Tantra och Meditation i min vardag” skriven av en härlig kille vid namn Swami Janakananda. Nu hör det inte till min vardag att varken slarva bort hyror på konton eller att andas in – andas ut i obekväma ställningar men undantag bekräftar regeln. Nu har jag med hjälp de fantastiska fotona på andliga sjuttiotalsmänniskor i sjuttiotalskläder funnit mig själv. Om inte annat så tror jag att det var bra för blodcirkulationen och det är ju alltid något. Slutligen måste jag faktiskt ge herr Janakananda en del erkännande för nånstans mellan ställningen ”Kobran” och ”Haren” så glömde jag faktiskt bort min dystra ekonomiska situation, för en stund. 

Nytt från köksfronten är att det numera råder allmänt krig. Myrorna har fattat vinken och sugit i sig honungen vilket också har lett till början på deras undergång, fast enligt mig så har det gått lite för långsamt. Helst hade jag velat sköta det här snyggt och rent, ”varsågod kom ni förbi så bjuder jag på tilltugg så är ni sedan välkomna att självdö i koppen med honung” – lite som USAs kliniska krig i Irak i början på nittiotalet. Otålig som jag är så beslöt jag mig för att hjälpa dem på traven och har därför under dagen ägnat mig åt att fånga och kasta myror i honung. En honungsglaserad myra någon? Nu är det mer eller mindre slut med det jordanska myrbeståndet. Tack och haj.

Idag tänker jag copycat:a min vän John genom att bjuda på en blomma, för att göra er glada och lindra mina egna bekymmer. Den här sällsynta sorten kommer ifrån mitt påslakan som jag har mina aningar om är införskaffat hos Ingvar Kamprand.

The real deal om svenneriet, solen & skammen

Imorse när jag vaknade så strålade solen och min första nordiska instinkt var klä på mig illa kvickt för att kunna vara ute. För så gör man, att sitta inne en solig dag är skamm på torraste av länder, det ska njutas både till höger och vänster. Ja det är nog en fin tanke – hemma – där det vankas sol, ibland, fyra månader om året. Här är det en näradödenupplevelse, om inte värmen låter dig möta ljuset i tunneln så kommer lokalbefolknings förakt för utlänningen som inte har vett att hålla sig inomhus när solen står i zenit göra det. Ungefär som hetssolandet på chartersemestrar. Mallorcas stränder är mellan 11 och 15 tjocka med människor från länder dit solen strålar aldrig riktigt når fram. Efter den dagliga dosen cancerframkallande stekning gås det hem, jämras och smörjs in högt och lågt. Så nej, jag har inte gått ut än och plannerar inte att göra det förrän solen har sagt sitt för den här gången.

En annan svårighet med utomhusgående är att just nu under Ramadan är det lite känsligt med närings och vätskepåfyllning på offentlig plats. Visst jag tror på intet sätt att det är förknippat med dödsstraff (”är det dödsstraff på den här tvn – jaha det var det ja”)

  men jag känner inte att jag behöver irritera min omgivning såvida jag inte står på dödens rand. Fast nån måtta på ”when in Rome…” får det vara så på lediga stunder okynnesäter jag hemma i lägenheten – fast solen inte gått ner. Detta ackompanjeras fem gånger om dagen av böneutropen. Under dem får jag veta att Gud är störst, så mycket mer har jag ännu inte förstått. På det stora hela gillar jag dem, det låter behagligt i bakgrunden och jag får känna mig lite andlig med jämna mellanrum.

Ikväll ska jag ut på äventyr. Under mina fem dagar i Hashimiternas kungadöme har jag gjort en bekantskap som lett mig till fler. Så ikväll ska jag tillsammans med min granne Ines bege mig till ett kalas som en herre av italiensk börd och med blått pass anordnar. Vad jag har förstått på mina nya bekantskaper så är det klackar och klänning på och sen är det inte mer med det. Jaha ja, ”when in Rome…” var det.

Det är inte helt lätt att klä sig här, minikjolen som jag så ofta annars bär verkar inte vara ett acceptabelt plagg utan ska helst bytas mot heltäckande. Det i kombination med min nya härligt korta frisyr (som jag är sådär imponerad av) har jag fått min könstillhörighet ifrågasatt två gånger…”walad walla bint ?” pojke eller flicka, det är alltså längden på håret som skiljer könen åt, om ni inte redan visste det. När jag klippte mig intalade jag mig själv att det kunde vara bra att utmana min fåfänga ”utseende är inte allt” . Så nu har jag prövat det – inte min grej – kan jag få tillbaka håret? 

Min bild av Amman växer lite för varje dag, i samband med att svängar tas ut. Framför allt så börjar jag förlika mig med att detta inte är skådeplatsen för ”Tusen och en natt”, alls. Nu vill jag inte säga för mycket för att det ryktas om att östra Amman (mitt tempel till lägenhet ligger i västra) är Arabien på riktigt och dit har mina svängar inte nått – ännu, men det är bara en tidsfråga. Tills dess är en av få saker som påminner mig om ökenlandet när jag vandrar på gator kantade av Citibank, KFC, Sheraton och Hertz, det eviga dammet som lyckas bekanta sig med allt och alla i tid och otid. 

I övrigt så har myror intagit mitt kök, som motmedel har jag spritt ut honung i hopp om att de ska möta en ond och bråd död till följd av deras sockermissbruk. Hitintills ser det mest ut som om de äter och har kul, inte helt i linje med min plan men jag hoppas på att den sätts i verket i ett senare skede. 

Så nu är det bön.

Pröv

 

anden i lampan?

Det här får helt enkelt ses som en form av ”testing testing one two three” och slå i micken så alla i närhetet får huvudvärk. Det är alltså vad jag gör just nu vid denna sena timma. ”Testing testing” men det går snart över. Ja och jag antar att vägen hit går genom bensinbaghdadtyp. Nu är jag ju inte i Baghdad men det lät bättre än Amman i ögonblicket i alla fall. Och ja om inte annat är jag närmre Baghdad än vad jag någonsin varit tidigare och det får väl tas för nåt.